Det är så jäkla längesen jag skrev här. Minns det knappt. jag började ju skriva av mig för att jag hade alldeles för mycket att tänka på som jag behövde få ur mig, granska och försöka komma vidare ur, på ett ungefär.
Jag tar fortfarande piller, piller för att inte bli liggandes, piller för att orka. piller för att inte komma bort, piller för att kunna ha ett liv. Jag vill oftast att någon ska skjuta mig i huvudet, ett skott i pannan sen är det över. Jag funderar dagligen på att överdosera. Förra helgen bestämde jag mig för att det skulle bli min sista helg på jorden. No more. Så blev det inte, vet inte vad jag känner för det.

Jag vet inte vart jag är på väg. Jag har pratat öppet med Tilda, och Simon. jag försöker. Gud och fyfan va jag försöker. mer än ni kan ana. Tilda vet dock inte det med förra helgen. Kändes som att iom att hon förstår mig bättre än vad simon gör kunde jag inte visa det för henne. Jag skämdes bara. fyfan va jag skäms. fyfan va jag inte vill mer. fyfan va jag mår dåligt.

jag vet om att jag döljer det, men vad ska jag göra. hur skulle någon kunna stå ut med någon som är så som jag blir.

jag har tagit 60 mg, inte för att jag behövde det på det sättet, utan för att jag behövde det på ett annat sätt. det är så svårt att förklara. i vilket fall som helst resulterade det i krampanfall, och hallucinationer. det sög, verkligen. men jag tyckte ändå det var skönt efteråt, när man var helt tom och allt var över. när man hade fått ur sig lite rädsla och skrik.

jag vill ta mer. jag vill det. jag vet inte varför. jag vet verkligen inte.